Tänkte strunta i att säga hej fast nu skrev jag ju hej ändå.. Har kännt mig så konstig den senaste tiden, det känns som att jag är osynlig när jag inte har något att komma med. Är det så för alla undrar jag då? När jag har kortet överbelastat med pengar så finns det ingenting som är tråkigt men när jag inte har någonting så är det precis som att alla mina vänner försvinner. Är det så eller känns det bara så? Måste man verkligen be om hjälp alla gånger? Är det inte meningen att ens vänner ska se att man mår dåligt eller att man kanske inte har pengar till någonting. Eller vad som helst egentligen? För när jag väl tar modet till mig och ska försöka prata med någon utav mina vänner så känns det ändå som att ingen lyssnar eller bryr sig. Är jag osynlig?

Ibland hör jag någon prata om någonting jag känner igen mig i men när jag ska svara med någonting liknande jag varit med om så får jag ingenting tillbaka. Bara en konstig blick som säger "Jaha? Vadådå?". Igår satt jag och pratade med Macke om hur livet är osv. å jag kände igen känslorna han beskrev så himla tydligt och jag tänkte att YES, det är inte bara jag som känner såhär men ändå när jag skulle "trösta" eller ja, disskutera så fick jag inget gensvar. Är det någon mer där ute som känner så?

Jag sparade ovanstående text som utkast tidigare idag för att jag inte hann klart innan jag skulle iväg på annat och den här dagens tema har på något sätt varit just det här som jag satt och funderade över i förmiddags. Jag har fått många svar men ändå så är det så mycket som jag inte riktigt förstår. Jag tänkte göra ett test, jag ska skriva alla mina tankar och funderingar här i... Tänkte säga 30 dagar men det lät som ett jätteprojekt så jag börjar nog med 7 dagar.

Så efter dessa 7 dagar ska jag utvärdera mina tankar och se hur de förändras osv. Förhoppningsvis så är det någon som läser detta som kan svaret på några utav mina frågor.

Livet är verkligen en underlig historia, eller hur?

Ohoj.